Justitiedepartementet
103 33 Stockholm

 

 

Svar på Remiss Ds 1999:57 – Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

Sammanfattning

Under senare tid har regeringen framhållit att

UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening UFR finner att förslagen i Ds:1999:57 "Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar"

UFR anser att förälder skall automatiskt ha vårdnadsansvar för sitt barn när föräldraskap (moderskap/faderskap) har fastställts. Förälders vetorätt skall ej finnas. Allmän domstol kan frånta en förälder vårdnadsansvaret om föräldern befinns vara olämplig som vårdnadshavare. All diskriminering av barn på grund av föräldrarnas civilstånd och kön bör utmönstras.

Nuvarande förhållanden

Gällande regelsystem innebär att barn och föräldrar särbehandlas beroende på föräldrarnas civilstånd. Barn till gifta föräldrar har två fullvärdiga vårdnadshavare och vad säger att ett ingånget äktenskap innebär att båda föräldrarna är lämpliga? De barn som föds utom äktenskapet diskrimineras däremot på så sätt att deras far alltid och med automatik fråntas dem. Modern blir alltid och med automatik ensam vårdnadshavare. Med tanke på att samhället idag anser det vara självklart att barn ska ha två fullvärdiga föräldrar oberoende av civilstånd är gällande lagstiftning föråldrad, för att inte säga inhuman. Konsekvenserna av föräldrabalkens särbehandling är i många fall djupt tragiska. Huruvida barn födda utom äktenskapet ska få en fullvärdig pappa som tar del i vårdnaden är helt upp till mammans godtycke. De barn med mammor som inte inser att barn även behöver pappan, har med vår föräldrabalk mycket små möjligheter att få växa upp med en närvarande och ansvarstagande pappa. Barnets pappa har endast en väg att gå, nämligen via domstol.

Ett barn som fråntas sin ena förälder som vårdnadshavare enbart på grund av barnet är fött utom äktenskapet växer upp med en människosyn som knappast hör hemma i ett samhälle som säger sig värna om mänskliga rättigheter. Det barn som har en förälder som inte vill dela vårdnaden med barnets andra förälder kan helt lagligt sabotera och omöjliggöra all kontakt mellan den andra föräldern och barnet. Lagen ger även möjlighet att stänga dörren för alltid mellan barnet och föräldern, nämligen att vårdnadshavaren gifter om sig och låter den nya maken/makan adoptera barnet (se Europadomstolen för mänskliga rättigheter Söderbäck./.Sverige). Förälder som inte har del i vårdnaden blir således helt bortkopplad och har inte ens en teoretisk möjlighet att få träffa sitt barn.

Det känns som om den berömda tesen "Alla skilsmässobarn blir inte värstingar men alla värstingar är skilsmässobarn" skall bekräftas av utredningen.

Diskriminering

Barn till ogifta föräldrar diskrimineras i nuvarande lagstiftning i förhållande till barn till gifta föräldrar. Barnet har en mycket svag ställning visavi sin fader om denne är ogift jämfört med om denne är gift eller har varit gift med barnets moder. Jämför Eurpadomstolens avgörande Marckx v Belgien, 13 juni 1979, Series A No. 31, där Europadomstolen förklarade att lagar som diskriminerar mellan barn till ogifta föräldrar och barn till gifta föräldrar strider mot Europakonventionen (d. 4 nov. 1950) angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). I detta fall gällde det att barn till en ogift moder hade en svag ställning jämfört med barn till en gift moder men enligt ovan nämnda konventions artikel 14 – som förbjuder diskriminering på grund av bl a kön och börd - skall motsvarande självfallet gälla även i barn-faderrelationen.

Enligt RF 2:16 får lag eller annan föreskrift ej innebära att någon medborgare missgynnas på grund av sitt kön, om ej föreskriften utgör led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avse värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.

Ogifta mödrar åläggs en skyldighet att ensamma ta hela ansvaret för vårdnaden om barnen. Ogifta fäder saknar däremot en automatisk rätt att ta del i vårdnaden om barnen. Ogifta fäder måste alltid godkännas av någon annan för att ha rätt till del i vårdnaden om sina barn, antingen av modern eller av domstol. Ogifta fäder kan godkännas som vårdnadshavare av modern genom förfarandet enligt FB 6:4 eller indirekt genom giftermål enligt FB 6:3. Det enda fall då det råder någon form av jämställdhet är då barnet föds inom äktenskapet, d v s att giftermålet föregick barnets födelse. Om däremot barnet föds före eventuellt giftermål kan modern ensidigt välja om hon skall godkänna fadern som vårdnadshavare antingen indirekt genom giftermål eller genom ovan nämnt förfarande enligt FB 6:4.

Visserligen finns det en övergångsbestämmelse som medger fortsatt särbehandling tills vidare. Det är dock frågan om denna övergångsbestämmelse täcker det ovanstående. Enligt förarbetena anges andra situationer än de ovan nämnda.

När numera i RF 2:23 införts att lag eller annan föreskrift ej får meddelas i strid med Sveriges åtagande på grund av EKMR så borde detta faktum utesluta familjerättsfrågorna från ovan nämnd övergångsbestämmelse.

Det är nämligen så att enligt artikel 14 i EMKR (också införd som nationell lag, SFS 1994:1219) så får inte någon rättighet enligt konventionen innebära diskriminering på grund av bl a kön eller börd (barnets perspektiv).

Frågor om vårdnad m m faller under artikel 8 i konventionen, vilket innebär att artikel 14 ovillkorligen gäller och att svensk lag på detta område enligt RF 2:23 ej får meddelas i strid mot artikel 14. Observera att artikel 14 icke innehåller någon övergångsbestämmelse som fallet är med RF 2:16. Dessutom så bör artikel 14 i konventionen genom den s k lex posterior-principen ha en ännu starkare ställning gentemot den nu 23-åriga övergångsbestämmelsen. Ytterligare tyngd åt artikel 14 ges dessutom genom att konventionens artiklar enligt Maastricht-fördraget (Unionsfördraget), artikel 6.2 i fördraget, ges status inom EG-rätten

På goda grunder kan alltså hävdas att nuvarande lagstiftning enligt RF 11:14 ej skall tillämpas av domstolar och myndigheter då den uppenbart strider mot RF 2:16 i förening med RF 2:23 och artikel 14 och artikel 8 i EMKR.

Vad beträffar speciellt hur barnet diskrimineras i den gällande lagstiftningen kan först pekas på artikel 18 i förening med artikel 2 i FN:s barnkonvention.- vilken enligt regeringsförklaring skall efterlevas.

Enligt artikel 18 i FN:s barnkonvention skall Sverige göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Av sammanhanget framgår att båda föräldrarna har ett vårdnadsansvar för barnen.

Vidare framgår av artikel 2 i förening med artikel 18 att detta gemensamma ansvar för barnets uppfostran och utveckling samt barnets rätt till att erhålla detta skall tillförsäkras barnet utan åtskillnad av något slag såsom förälderns kön eller barnets börd.

Detta innebär att föräldrarnas skyldighet att ta ansvar för sina barn är lika stor oavsett deras kön och att barnet har en rätt att bli uppfostrad av båda sina föräldrar och detta oavsett om föräldrarna är gifta eller ogifta.

Vidare så har barnet enligt artikel 8 i förening med artikel 14 i EKMR en lika stor rätt till familjeliv med fadern som med modern. Även enligt EKMR, som gäller som svensk lag, är det förbjudet att diskriminera såväl barn som föräldrar avseende deras rätt till familjeliv.

Det numera i den svenska lagstiftningen införda begreppet "boförälder" rimmar mycket dåligt med de ovan nämnda barnens rättigheter enligt FN:s barnkonvention att båda föräldrarna skall ta ett gemensamt ansvar för deras uppfostran och utveckling och detta utan åtskillnad av något slag samt barnens rätt att enligt EKMR ha ett fungerande familjeliv med båda sina föräldrar, även detta utan någon form av åtskillnad.

Det är inte möjligt att ta till vara barnets rättigheter enligt FN:s barnkonvention och EKMR i den utsträckning som ovan nämnts om barnet endast skall bo hos ena föräldern och den andra reduceras till en "hälsa-på-förälder".

Huvudregeln måste i stället vara att barnet bor hos bägge föräldrarna. Vad finns det för vetenskaplig grund för att hävda att det är bäst för barnet att endast bo hos den ena föräldern och att ha endast en s k boförälder. Om inte stark vetenskaplig bevisning talar för att barn endast skall bo hos en förälder måste utgångspunkten vara att barnet som huvudregel skall bo hos båda. Detta överensstämmer med ovan nämnda artiklar i FN:s barnkonvention och EKMR – vilket inte, vare sig den nuvarande lagstiftningen eller utredningsdirektivets resonemang om s k boförälder, gör.

Vetorätten

Den nuvarande familjelagstiftningen uppmuntrar till konflikter. En förälder som har hand om barnet kan driva upp en konflikt. En domstol kan då med motiveringen att det föreligger en djup konflikt mellan föräldrarna straffa barnet genom att frånta barnet dess andra förälder och belöna den konfliktdrivande föräldern med enskild vårdnad om barnet.

I utredningen, sid 12, föreslås att ogift moder skall ensam ha vårdnaden om ett nyfött barn fram till tre månader efter faderskapets fastställande. Om modern under denna period anmäler till socialnämnden att hon motsätter sig gemensam vårdnad behåller hon ensam vårdnad om barnet även efter utgången av tremånadersperioden. Något skäl behöver inte anges. Om fadern anmäler till socialnämnden att han motsätter gemensam vårdnad, t ex för att modern har tidigare misshandlat eller dödat, så får modern märkligt nog även i detta fall ensam vårdnad om barnet.

UFR finner att förslaget om vetorätt till gemensam vårdnad inte gagnar barnet. Det är ett resultat av att man pratar "över huvudet" på barnet. Vetorätten är konfliktgenererande genom att man ger till den ena föräldern ett "vapen" som kan användas urskillningslöst mot den andra föräldern. Till skillnad från utredaren anser UFR att vetorätten skulle sannolikt öka antalet vårdnadstvister inför domstol eftersom den andra föräldern skulle känna sig nödgad att försvara barnets rätt till sina båda föräldrar. Däremot skulle automatisk gemensam vårdnad (utan vetorätt) sannolikt minska på antalet vårdnadstvister inför domstol och statens kostnader skulle minska.

UFR rekommenderar att man inför automatisk gemensam vårdnad utan någon form av vetorätt.

Socialnämnds godkännande av avtal

I nuvarande FB 6 § 12 sägs "Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnde godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets bästa." I den föreslagna språkligt reviderade texten sägs "Avtalet skall godkännas, om det som har överenskommits är till barnets bästa."

De föreslagna texten har ej samma betydelse som den ursprungliga texten Rekvesitet för socialnämndens vägran att godkänna avtal mellan föräldrar har försvagats. Detta kan ha skett av misstag. Ursprunglig ordalydelse bör användas.

Stockholm 2000-06-02

 

Märt Söber e. u.

UFR - Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening