Justitiedepartetementet
103 33 Stockholm

Svar på Remiss Ju 1998/3152/L2

Med anledning av den förhållandevis korta svarstiden och det faktum att remissen inte är översatt till svenska har UFR inte haft resurser att djupare tränga in i dokumenten och vi får därför begränsa vårt svar till generella synpunkter.

Sammanfattning av nuvarande förhållanden i många EU-länder

Många barn föds idag utom äktenskapet och får i många länder automatiskt endast en fullvärdig förälder, alltid modern som därmed blir ensam juridisk vårdnadshavare. Det är således modern som ensam avgör huruvida barnet även ska få en fullvärdig pappa. Barnets kontakter med andra närstående såsom far- och morföräldrar och syskon är även de beroende av moderns godtycke.

Ett sådant regelverk innebär att barn och föräldrar särbehandlas pga civilstånd och kön. Barn till gifta föräldrar får två fullvärdiga vårdnadshavare. De barn som föds utom äktenskapet diskrimineras på så sätt att deras far alltid och med automatik fråntas dem. Modern blir alltid och med automatik ensam vårdnadshavare. Med tanke på att samhället idag anser det vara självklart att barn ska ha två fullvärdiga föräldrar alldeles oavsett civilstånd är sådana regelverk föråldrade, för att inte säga inhumana.

Barnens rätt till båda sina föräldrar kränks med sådan lagstiftning.

Barnets rättigheter ställs nämligen åt sidan till förmån för vårdnadshavarens godtycke.

Sådan familjepolitik rimmar illa med de mänskliga värderingar som borde känneteckna ett samhälle som vill värna om våra minsta, nämligen våra barn.

Detta är inte att beakta barnets bästa.

Konsekvenserna av lagstiftningen är i många fall djupt tragiska. Huruvida barn födda utom äktenskapet ska få en fullvärdig pappa som tar del i vårdnaden är helt upp till mammans godtycke. De barn med mammor som inte inser att barn även behöver pappan har mycket små möjligheter att få växa upp med en närvarande och ansvarstagande pappa. Barnets pappa har endast en väg att gå, nämligen via domstol. Nedan följer några exempel hämtat från Sverige.

• Pappan kan förvägras allt umgänge, endast domstol gäller. Anser domstol att umgänge mellan barnet och pappan ska förekomma är det i många fall ändå inte självklart att så sker. Mamman kan strunta i domstolsutslaget. Pappan måste då vända sig till förvaltningsdomstolen för att begära verkställighet med åtföljande vitesbelopp. Mamman kan fortfarande strunta i verkställigheten. Pappan får då ännu en gång vända sig till förvaltningsdomstolen och begära att vitesbeloppet ska utdömas. Mamman kan fortfarande strunta i att låta barnet och pappan träffas, antingen genom att betala vitesbeloppen eller så har hon helt enkelt inte möjlighet eller lust att betala vitena.
• Nästa steg för pappan (om han inte gett upp vid det här laget) är att begära polishämtning. Detta förekommer dock nästan aldrig. Barnet och pappan är åtskilda, kanske för all framtid.
• Önskar pappan del i vårdnaden och mamman inte vill, återstår även här endast domstolen. I bästa fall anser domstolen att barnet behöver två fullvärdiga föräldrar. I annat fall har pappan kämpat förgäves och barnets och pappans framtid är i händerna på mammans godtycke.
• Ett barn som fråntas sin pappa som vårdnadshavare enbart på grund av barnet är fött utom äktenskapet växer upp med en människosyn som knappast hör hemma i ett samhälle som säger sig värna om mänskliga rättigheter. Den mamma som inte vill dela vårdnaden med barnets far kan helt lagligt sabotera och omöjliggöra all kontakt mellan barnet och dess pappa. Lagstiftningen ger även möjlighet att stänga dörren för alltid mellan barnet och föräldern. Nämligen att vårdnadshavaren gifter om sig och låter den nya maken/makan adoptera barnet. Umgängesföräldern blir således helt bortkopplad och har inte ens en teoretisk möjlighet att få träffa sitt barn. Barnet har för alltid mist kontakten med sin biologiska förälder.

UFR:s förslag i korthet

UFR anser att barn och föräldrar ska behandlas lika oberoende av civilstånd och kön. Det är själva grundbulten för ett jämställt samhälle. Med en sådan ordning minskar konflikterna mellan föräldrarna och lidandet för alla inblandade parter, inte minst barnen. UFR menar att umgängessabotage och egenmäktighet med barn i de flesta fall är en direkt följd av de regelverk som är allmänt rådande i flertalet EU-länder. Bortförandet av barn –från ett land till ett annat land- bottnar oftast i den stora osäkerhet och rädsla som många utsatta föräldrar känner inför risken att förlora kontakten med sina barn. Att skapa förutsättningar för goda relationer mellan barn och dess föräldrar är ett jämställt föräldraskap och inte att konservera och förstärka den konfliktskapande lagstiftningen.

Stockholm 2001-05-14

UFR – Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening

Ray Holmlund

e.u.