UFRs skriftliga erfarenheter och synpunkter med anledning av hearingen den 1 juni 2001.

Möjligheter att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja.

UFR anser att Sveriges föräldrabalk på ett diskriminerande sätt särbehandlar barn till ogifta föräldrar.

Frågan belyses bättre om vi tänker oss att fader och moder byter plats i föräldrabalken. De flesta av oss inser då hur otidsenlig vår nuvarande lagstiftning ter sig. Fadern blir med dagens regelverk automatisk fråntagen vårdnaden när barnet är fött utom äktenskapet. Barnet blir med automatik fråntagen sin pappa som vårdnadshavare. Med tanke på att majoriteten av barnen föds utom äktenskapet är detta ett stort problem som i många fall leder till rättsliga processer som hade kunnat undvikas om regelverket hade behandlat barn och föräldrar lika oavsett kön och civilstånd.

Domstolarna har sedan 1998 möjlighet att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja, vilket i och för sig är ett steg i rätt riktning. Men det i botten otidsenliga, presumera att modern är en bättre förälder än pappan och därmed i praktiken ensam bestämma om barnet ska få en fullvärdig pappa kan knappast vara förenligt med den människosyn som de flesta av oss stödjer.

Umgängesföräldern som med dagens lagstiftning oftast är en pappa har närmast en tiggarstatus som förälder. En tiggare kan som bekant endast tigga, knappast driva konflikter. När tom vissa myndigheter betraktar umgängesföräldern som icke närstående till sina egna biologiska barn är det inte bara beklämmande utan får i många fall djupt tragiska konsekvenser.

Ett samhälle som anser att föräldrar och barn är olika värda enbart pga kön och civilstånd har en lång väg att vandra när det gäller jämställdhet.

En förälder som inte har del i vårdnaden har heller inte (utan vårdnadshavarens godkännande) rätt att besöka sitt barn på sjukhus, dagis, få upplysningar från myndigheterna, föräldraledigt etc. Det är endast genom att vädja och tigga till vårdnadshavaren godtycke som något så självklart som att besöka och träffa sitt barn kan bli aktuellt. Det är heller inte ovanligt att vårdnadshavaren villkorar godtycket med någon form av motprestation, ofta i form av ekonomisk prestation utöver sedvanligt underhåll. Tigga och be är än så länge ganska riskfritt men oerhört kränkande. Hjälper inte tiggeriet så återstår de sedvanliga rättsliga processerna vilket är kostsamt och traumatiskt för alla parter (utom för de aktörer som har sin utkomst av vårdnadskonflikter) samtidigt som umgängessabotaget trappas upp ytterligare.

Många umgängesföräldrar drar sig dock för att processa inför hotbilden av upptrappat umgängessabotage. Domstolsbeslut respekteras i många fall inte alls av vårdnadshavaren eftersom det idag inte faller under allmänt åtal att psykiskt misshandla barn genom att alienera barnet från den andre föräldern. I och för sig kan vitesbelopp utdömas, men denna påföljd har ungefär samma verkan som en p-bot.

Bestämmanderätten inom ramen för den gemensamma vårdnaden.

Vid gemensam vårdnad ska självklart föräldrarna komma överens om frågor av vikt. Olika åsikter och mindre konflikter är dock inget skäl till enskild vårdnad. Att ge boföräldern mer makt genom ensam beslutanderätt är inte rätt väg. Kan inte föräldrarna själva enas så borde någon form av opartisk överförmyndare kunna träda in och besluta i deras ställe. Den förälder som inte vill eller kan samarbeta kan knappast betraktas som lämplig vårdnadshavare, vare sig som enskild eller gemensamt med den andre föräldern. Detta borde domstolarna beakta när man beslutar om barnens uppväxt och framtid.

Möjligheten för domstol att besluta om boende.

Växelvis boende är vanligen det mest naturliga och bästa för både föräldrar och barn, och kanske särskilt när föräldrarna är oense var barnet ska ha sin huvudsakliga hemvist.

De ökande möjligheterna för att hantera frågor m.m. utanför domstolarna.

Vår erfarenhet är att de sociala myndigheterna är ganska handlingsförlamade och saknar verktyg för konstruktiva lösningar eftersom den ena föräldern bara behöver lägga in sitt veto utan saklig motivering för att slippa delta i tex samarbetssamtal.

Domstolens och socialnämndens utredningsskyldighet när föräldrar är ense.

UFR förstår inte frågan. Varför ska domstol och socialnämnd ödsla resurser när föräldrar är sams? Det är att omyndigförklara ogifta föräldrar. Spara istället dessa insatser till de behövande.

Utredningar om vårdnad.

Vår erfarenhet är att vårdnadsutredningar allt för ofta är subjektiva, osakliga och vinklade. Konsekvensbeskrivningar saknas också i många fall.

För- och nackdelar med att införa en möjlighet för allmänna domstolar att förordna medlare i tvister om vårdnad m.m.

UFR ser bara fördelar med medlare. Till skillnad mot idag skulle det dock vara obligatoriskt att medverka, även för den trilskande föräldern. Dessutom borde de föräldrar som utan sakliga skäl förvägrar barnet två fullvärdiga föräldrar gå en grundläggande kurs om mänskliga rättigheter och föräldraskap. Hjälper inte detta bör fortsättningskurs övervägas alternativt flytta vårdnaden till den lämpligare föräldern.

Bör umgängessabotage och umgängesvägran uppmärksammas i den kommande utredningen.

UFR anser att umgängessabotage är ett allvarligt övergrepp på barn. Dessa förövare går idag fria från allt ansvar och kan fortsätta med sina övergrepp utan att samhället ingriper.

Det är endast om den andre föräldern driver frågan som samhället i någon mån uppmärksammar övergreppen. De sociala myndigheterna gör inte mycket när det gäller umgängessabotage, UFR kan inte erinra sig ett enda fall som de sociala myndigheterna anmält eller drivit i domstol, vilket måste betraktas som beklämmande. Umgängessabotage drabbar barnet och närstående, syskon, far- och morföräldrar och den andre föräldern. Barnmisshandel är generellt sett kriminellt, dock inte denna form av psykisk barnmisshandel. UFR menar att detta är djupt otillfredsställande och att en skärpning av lagstiftningen med största sannolikhet skulle innebära en betydande minskning av denna tyo av barnmisshandel.

UFR vill även uppmärksamma justitiedepartementet på att umgängessabotage ofta beror på psykiska störningar hos den trilskande föräldern. Begreppet PAS, Parental Alienation Syndrome eller på svenska, föräldrafjärmande syndromet, är numera ett vedertaget begrepp i många länder. PAS myntades av Richard A. Gardner omkring år 1982. Han är verksam inom Department of Child Psychiatry, College of Psysicans and surgeons, Columbia University, New York, USA. PAS är, enligt Richard Gardner en psykiatrisk störning som kan dyka upp hos en förälder (eller någon annan vuxen i barnets närhet) i samband med vårdnadstvister om barn, speciellt när tvisten blir utdragen och bitter. Fjärmandet accelererar vanligen till att omfatta även den förskjutnes förälderns familj och vänner. I sin svåraste form har barn till de föräldrar som lider av PAS mycket små möjligheter att träffa några anhöriga förutom vårdnadshavaren.

Beträffande umgängesvägran (när föräldern inte vill träffa sitt barn) är vår erfarenhet att det är mycket ovanligt, om än ofta spridd av intresseorganisationer som vill mota bort pappor från ett aktivt föräldraskap. Däremot finns det tyvärr alltför många barn som mist sina pappor pga rådande regelverk och särintressen som på alla sätt (inklusive osmaklig propaganda) misskrediterar föräldrar av manligt kön.

De föräldrar som får men inte vill träffa sina barn borde få hjälp, stöd och uppmuntran av samhället för att förstå vikten av att barn behöver bägge sina föräldrar.

Tas barn- och ungdomspsykiatriska resurser i anspråk för utredningar i mål om vårdnad m.m. i alltför stor omfattning.

UFR erfarenhet är tyvärr att så ofta sker på bekostnad av de barn som verkligen behöver hjälp. BUP och PBU missbrukas och låter sig missbrukas av många föräldrar i kampen om att behålla ensamrätten, makten och kontrollen över barnet. Det tragiska är att förtroendet för barnpsykiatrin har urholkats på senare tid efter utlåtanden som har visat sig vara direkt felaktiga, i tex det välkända fallet Kimberley. Det är särskilt olustigt med tanke på de barn som verkligen far illa och som inte får hjälp pga att barnpsykiatrins resurser missbrukas. En annan fara är att förtroendet för barnexperter urholkas så till den milda grad att deras utlåtande inte tas på allvar när barn verkligen far illa. UFR är även frågande till vem som ska få kalla sig barnexpert när dessa ibland har så fundamentalt olika åsikter om vad som är barnets bästa.

Långvariga och upprepade domstolsprocesser.

Att införa prövningstillstånd i lägre rätt för något så allvarligt som umgänges- och vårdnadsfrågor anser vi vara förkastligt med nuvarande föräldrabalk. Vill man minska processerna så ska istället jämställt föräldraskap gälla oavsett kön, etnisk tillhörighet eller civilstånd.

Med en sådan ordning väcks talan först när någon av föräldrarna, eller myndighet, anser det vara befogat med prövning av vårdnaden. De fall som då kommer upp i domstol hör verkligen hemma där och inte som idag att föräldrar måste vända sig till domstol för något så självklart som att få vara förälder även om man råkar vara av manligt kön.

UFR anser vidare att kompetensen hos våra domstolar när det gäller vårdnadstvister är mycket skiftande. Vi skulle därför gärna se att kompetensen höjdes avsevärt, alternativt att särskilda domstolar inrättades för den här typen av mål.

Domstolar bör inte längre tillåtas att själv generera sina domskäl vilket i dag ofta sker i vårdnadsmål. Ett exempel är att domstolen i början av processen beslutar att inte skyndsamt ta upp frågan om var barnet skall bo eller beslutar i denna fråga. I dom som kan komma mer än ett år senare kan domstolen ange följden av sitt tidigare beslut som domskäl i sin dom.

Dagens domstolsprocessande är bara symtom på en i grunden djupt orättfärdig föräldrabalk. Vill man minska uppslitande och traumatiska rättsliga processer så måste föräldrabalken reformeras från grunden.

Vilka frågor bör uppmärksammas vid översyn av 21 kap. föräldrabalken.

Generellt sett måste tiderna mellan domstolsbeslut och verkställighet kortas betydligt. Den långa och traumatiska tid som nu förflyter innebär att barnet förlorar en viktig del av sin barndom.

Det är heller knappast rimligt att beslut från allmän domstol i praktiken inte gäller utan att verkställighet måste ske vid förvaltningsdomstol. UFR känner till många fall där barn och förälder inte kunnat återförenas trots flertalet domar om verkställighet.

Skälet till denna nonchalans av domstolsbeslut står sannolikt att finna i det faktum att det saknas verksamma påföljder för övergreppen. Böter kan man nämligen strunta i, om man inte kan eller vill, vilket är mycket vanligt förekommande.

Faktum är dessvärre att 21 kap. föräldrabalken ur påföljdssynpunkt jämställer umgängessabotage med mindre trafikförseelser. UFR anser att umgängessabotage är så pass allvarligt att denna form av barnmisshandel borde falla under allmänt åtal.

Vilka följder har 1996 års reform om barns rätt att komma till tals fått i det praktiska rättslivet.

UFRs erfarenhet är att utredarna generellt saknar kompetens och/eller vilja att ta reda på barnens verkliga önskemål.

I de fall barnet uttrycker en vilja att inte träffa den ena föräldern måste man gå till botten med detta. Barnet har nämligen utsatts för övergrepp när det tar avstånd från föräldrarna och att då inte utreda det ordentligt visar bara hur lite samhället egentligen bryr sig. Dessa övergrepp är antingen av den typ som faller under allmänt åtal, eller kanske mer vanligt, medveten och otillbörlig indoktrinering av barnets inställning till den andre föräldern för att på så sätt stärka sin makt över barnet. Således innebär enskild vårdnad i det senare fallet att barnet är i det närmaste försvarslöst och att övergreppen fortsätter.

Stockholm 2001-06-11

UFR - Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening